LÅT DOM KOMMA
Under året har Qviding byggt en borg hemma i Härlanda. Om två veckor anländer över hundra fotbollslag från elva olika länder för att försöka gå rätt igenom den. Här är berättelsen om tjejerna som tänker ställa sig ivägen.
Det är 30 sekunder kvar av matchen. Qviding har lyckats bränna alla broar som finns och mer därtill. Frilägen, öppna mål och solklara chanser. Ytterbys bänk står redan upp och jublar. Hösten har behandlat Kvibergs konstgräsplaner väl. Sommarvindarna har glömt sig kvar och tar sina sista andetag när tränaren Anton Berglund, likt ett barn som tappat sin glass, lägger sig ner på marken och slår sin näve hårt i gräset. Det är över nu. Qviding har förlorat kvartsfinalen i Sanktan-slutspelet och säsongen är över.
Samtidigt på borrar Iris Wilske ner huvudet i marken på sitt karakteristiska sätt och springer rätt igenom all logik. Matchen är ju över. Ytterby har redan börjat jubla och börjat den väg som senare ska ta dem hela vägen till guldet. Men Iris ville annorlunda. Har fortfarande inte en aning hur hon tänkte, eller om hon tänkte. Bakåtpassen till målvakten var både bra och det fanns egentligen ingenting att springa på.
Tiden står plötsligt stilla. En felbedömning. En vilja som ännu inte lärt sig att ge upp. Pang. Mirakel. 1-1. Domaren blåser av matchen och straffar väntar. Anton Berglund jublar inte, för första gången i livet är han mållös. Han tittar sig bara förvirrat omkring och undrar om någon annan sett det han just sett. Jon Mörner börjar förbereda straffskyttar och ber Anton att hålla käften när han med tomma ögon upprepar frasen: ”Vad hände?”
Sen dess har mycket hänt. Ytterby har vunnit sanktan. Qviding har vunnit guld i Poseidon cup, spelat jämt mot Sveriges bästa lag i Future cup, och i en stentuff kamp på Krokängsplan visat varför Eriksberg inte längre dikterar villkoren i Göteborg. De har också gjort kanske årets mest uppmärksammade värvningar när de fick spelare som Moa Eliasson, Emma Roustai och Caroline Kindbom och Matilda Gyllenhammar att skriva på guldkantade kontrakt, något som fått de andra runt om i Göteborg att jämföra Qviding med Manchester City och Monaco. Att laget dessutom regelbundet haft spelare som representerat distriktslaget är ytterligare ett kvitto på att framtiden ser ljus ut.
Men nu är det Gothia cup. En turnering som är skoningslös i sin skönhet. Världens största ungdomsfest där marginaler kan vara skillnaden mellan succé och tårar. Om man vill söka efter svar på hur det kommer gå så skulle man kunna fråga backlinjen med Nora i spetsen, som konsekvent varit helt outstanding i år. Man skulle också kunna fråga Matilda som från sitt mittfält spelat fram till fler mål än någon annan. Kanske skulle man också slänga ett öga på Klara Wallman och anfallet som öst in mål i år. Att fråga Tova hur man gör en galen dubbelräddning som hon gjorde mot Eriksberg hade heller inte varit fel.
Men själv skiter jag i det. Allt jag behöver är att drömma mig tillbaka till en varm höstkväll på Kviberg. Då matchen redan var slut och förlorad. Då Iris borrade ner huvudet och bara sprang. Då Qviding visade mig varför man aldrig ska sluta drömma.
Forza Qviding.
Wake me up before you go go.
F98 flög mot Barcelona för att se hur långt deras vingar kunde bära. När de återvände hade de fortfarande inte fått något svar.
Klockan är tre på natten. Jag försöker att sova. Ljuden utanför rummet håller mig vaken. Jag staplar ut och får syn på Klara Wallman som möter min blick.
– Jag väntar bara på toan, säger hon.
Känslan av att någonting inte riktigt stämmer infinner sig men jag orkar inte bry mig. Det är deras resa och lite kul ska de ju få ha, även om jag befarade många trötta ögon nästa morgon. Jag stänger dörren till vårt rum. Tompa-pompa och Jonis-Kanonis sover sött och jag låter långsamt sömnen ta mig. Jag vaknar igen av steg utanför fönstret.
Är de ute och går på taket? Det kan inte vara möjligt?
Jag vänder mig om och ser en mörk figur som står tyst och betraktar mig. Är det Sanna? Jag sträcker ut huvudet genom fönstret och lägger märkte till ännu en mörk skugga, sen blir allt vitt.
Medan jag nyvaken försöker tackla det faktum att jag just blivit nedsprutad med vispgrädde så försöker jag också komma fram till en lämplig reaktion. Borde jag bli vansinnig? Borde jag skicka hem hela högen? Istället kontrar jag med någon form av pip som jag tror var ohörbart. Pinsamt dåligt.
Jag blir så chockad att jag inte kommer för mig att vrida bort mitt ansikte, eller att dra in kroppen i rummet igen. Jag står som förstelnad i ett hav av grädde. Jag vet inte riktigt hur det slutade, jag har ett vagt minne av den oerhört auktoritära frasen: ”Vad sysslar ni med?” Sen försvinner de mörka skuggorna och jag står kvar indränkt i grädde. Allt är indränkt i grädde. Sängkläderna, fönstret, och mitt hjärta. Det tar ungefär en minut sen börjar jag skratta. Jon som också vaknat försöker att väcka Tompa-Pompa utan att lyckas. Senare får vi reda på att han på många sätt var hjärnan bakom planen, att han som vanligt drog i alla trådar som fanns att dra i. Det var bara den vita katten som fattades (Fråga era föräldrar om den referensen tjejer)
När vi sen försöker komma på en snabb hämnd händer det ofattbara.
Tänk er följande, du har just lyckats med ett genialt pratical-joke på dina tränare. De är nyvakna, indränkta i grädde, och aningen irriterade. Vad gör man då? Man går i vilket fall inte tillbaka, eller hur? Fråga Sanna Gustafsson!
Helt plötsligt så kommer hon in i vårt rum, tittar på oss som om hon på något sätt trodde att vi inte har minnesbilden av henne och en flaska grädde inpräntat i minnet för evigt.
– Är ni vakna fortfarande? Säger hon och tittar med spelad förvåning på oss.
Efter att ha brottat ner henne och kletat grädde i hennes hår så flyr tjejerna hals över huvudet.
Det finns tusentals andra ögonblick som jag skulle vilja spara från resan. Som alla samtal om livet med Iris, som Emma och Carros försök att spela kort, som våra shoppingrundor där tjejerna hjälpte en mycket förvirrad tränare att klä sig korrekt och inte minst tjejernas glädje när de äntligen fick uppleva beach 2013.
Men ska jag välja ett ögonblick så är det när jag står indränkt i Vispgrädde klockan 03:00 på natten och känner mig så lycklig lottad. Lycklig över att få vara del av ett lag beståendes av fullständigt galna och underbara spelare. Lycklig över ett lag som på alla sätt bevisade att om de bara jobbar tillsammans, så kan de flyga betydligt längre än till Barcelona.
Never give up
LEAD BY EXAMPLE
Sanna Gustafsson ser sig själv som en spelare som vill skapa en bra stämning i laget. Någon ledare vill hon inte se sig som. Problemet är bara att ingen verkar hålla med henne
Matchen är slut och spelarna i Qviding är förbannade. De har just förlorat en tät match mot Qbik i elitturneringen Future cup. Sanna Gustafsson klappar om sina lagkamrater, hon har något mörkt i blicken men hennes ord är tröstande. Hon valde aldrig rollen som lagkapten, laget valde henne.
För att förstå vad Sanna betyder för Qviding behövde man bara besöka pressträffen inför lagets stundande Barcelona resa. Ett spelarråd skulle bildas och frågan gick ut till spelarna om vem de tyckte skulle vara med och föra laget talan. En efter en gick de fram och viskade ett och samma namn i tränaren Anton Berglunds öra
- Efter ett tag kunde jag inte hålla mig från att snegla åt Sannas håll, berättar Anton.
Vi är tillbaka i Future Cup. Vi ringer upp en anonym källa som berättar vad som hände när Sanna kom hem efter matchen. Vi kan kalla honom Tompa Pompa. Han berättar hur hon kommer hem och är helt vansinnig, att hon vill sparka på allt hon ser.
Då kommer bilden tillbaka till oss, bilden av de mörka ögonen.
När vi frågar Sanna Gustafsson om hennes styrkor och svagheter ger hon en bild av en hårt arbetande defensiv mittfältare som ibland är alldeles för hård mot sig själv.
- Jag jobbar hem mycket och jag får höra att jag har bra spelförståelse. Men jag själv har svårt att tycka att jag gjort en bra match. Känner mig ofta sur efteråt.
Det finns en röd tråd i Sannas sätt att se på sig själv. Hon vill inte ta så mycket plats. Hon säger att hon inte vill vara någon ledare och att hennes bästa egenskap är att hon helt enkelt jobbar hårt. Det anmärkningsvärda är att detta bara är en väldigt liten del av fotbollsspelaren Sanna Gustafsson.
Vi berättar för Jon Mörner hur Sanna ser på sig själv och låtar honom svara.
- Sanna kan säga att hon inte är en ledare hur mycket hon vill, det förändrar inte det faktum att hon är en ledare i allt hon gör, både på och utanför planen. Hon är en oerhört viktig del i vårt lagbygge, självklart defensivt men framförallt i speluppbyggnaden. Hon är vår ryggrad.
Imorgon går Qviding ut på Guldheden Södra för att försöka ta sig till A-slutspel i Future Cup. Frågar man spelarna vem de kommer att följa när matchen startar så svarar många ett och samma namn.
Sanna Gustafsson däremot, hon ser sig inte som någon ledare. Hon vill bara att alla ska må bra.
Qviding Press
Pain is temporary. Glory lasts forever
Det första fotbollsminnet brukar handla om det första målet. Ebba Ekblom minns bara glädjen hon kände första gången hon fick ner en motståndare på marken.
Det är flera år sedan hon tog sina första steg som Qviding spelare. Att Ebba skulle hamna just där var ingen slump, hennes pappa Pontus var sedan länge aktiv i föreningen och hennes vän Maria skulle också börja i laget som idag är ett av Göteborgs absolut bästa. Men resan dit var allt annat än en dans på rosor. I början av karriären fick Ebba slatter i knät och hade en period där hon tvivlade på om hon någonsin skulle kunna spela fotboll på toppnivå igen. Men eftersom hon ännu inte fyllt tio så fanns det fortfarande hopp för den unga talangen.
Ebba har aldrig varit speciellt rädd av sig, snarare tvärtom. Men hon förstod inte riktigt hur hon skulle använda det i fotbollen tills hon upptäckte någonting som skulle komma att forma henne:
- Jag hade haft en dipp som jag var på väg upp ur och det var då jag upptäckte att man kunde tacklas. Det var väldigt kul, för nästan ingen annan vågade tackla på den tiden, säger Ebba och skrattar.
Året är 2012. Vi befinner oss på Skatås konstgräsplaner. Regnet öser ner och tränaren Anton Berglund eller ”filosofen” som han lite elakt kallas i folkmun drillar Qviding f98 i närkampsspel. Målet är att knuffa sin motståndare över en utlagd konlinje. Spelare efter spelare möter varandra utan att någon vidare kontakt tas. Anton är frustrerad.
- Kom igen nu tjejer, var inte rädda, tryck till nu!
I samma ögonblick så ser han hur Josefin Mannevik Peterson flyger 1 meter ut över linjen för att sedan rulla runt och skrattandes försöka ta sig upp igen. På andra sidan linjen med ett leende på läpparna står Ebba Ekblom. Detta är hennes arena, detta är hennes historia.
- Jag gillar att tacklas eftersom jag känner mig stark, jag har en fördel mot motståndaren om de ligger på marken. En annan sak är glädjen jag känner när motståndaren ligger på marken och jag bara kan ta bollen och gå därifrån, det är någon sorts konstig skadeglädje i sådana ögonblick.
När vi pratar med människor runt omkring Ebba så träder en bild fram om en person som alltid är glad, en människa som sprider glädje och som ger allt för sitt lag. Det är denna konstrast som är så spännande. Världens snällaste utanför planen, en mardröm för motståndarna på den. Hon säger att det bästa som finns är när motståndare är ”bitchiga” och att hon sen kan förstöra matcherna för dem.
- Det kan jag skratta åt i flera veckor, säger Ebba och blir plötsligt orolig att hon ska framstå som en ond människa.
Ebbas tränare säger så här om sin unga adept:
- Man kan se på en spelare om hon verkligen älskar fotboll, det gör Ebba. Men hon är väldigt speciell på många sätt. Hon har en glöd inom sig som måste komma ut och det är nog därför hon älskar närkamper så mycket. Det är i sekunden efter hon har gjort en klockren brytning och motståndaren ligger på marken, det är då man ser det i hennes ögon, lycka, fullständig lycka.
När vi frågar Ebba Ekblom om vad det är som driver henne på fotbollsplanen, varför hon aldrig ger upp så svarar hon:
- Jag är ofta ganska arg när jag spelar match och jag har lärt mig att kan man omvandla det till energi och styrka så blir jag som bäst.
Vi lämnar kvar Ebba på fotbollsplanen och åker hem till redaktionen. Precis innan vi ska trycka den här intervjun får vi ett mail. Avsändaren vill vara anonym men vi kan kalla henne Josefin Mannevik Peterson:
”Det gör fortfarande ont efter Ebbas tackling, hon är galet stark”
Redaktionen kan inte annat än att hålla med.
Grattis Nora!
Lägesuppdatering Härlanda Park.
What dreams are made of
Bilden talar sitt tydliga språk. Här sitter ett par avslappande tjejer mitt i den kokande grytan. Mitt i det som många lag kallar helvetet på jorden och verkar inte bry sig nämnvärt.
Grytan. Namnet som spelar på den heta och nästan kokande stämning som ofta uppstår på en fullsatt Härlanda Park. En arena som både föder och krossar drömmar. ”Man kommer inte till grytan och tror att man ska ta 3 poäng”, orden kommer från en tränarkollega som vill vara anonym. En annan tränare har konsekvent vägrar att möta oss på Härlanda eftersom hen vet vad stämningen kan göra med både spelare och ledare. En tredje valde att coacha sitt lag med mobilen på tryggt avstånd. Alla av dem har gått samma öde till mötes. Alla har lämnat Grytan som förlorare. Grytan är den typen av arena som förändrar en människa. Av den man var när man gick in på planen, återstår det ofta bara en skugga när man lämnar den. En gammal lärare till mig på universitetet sa en gång till mig att det inte går att förbereda sig för en sådan upplevelse, att hur många gånger man än går ut på den perfekta mattan så kommer den alltid att kräva något nytt av dig, du kan aldrig komma undan Grytan. Detta visste Johanna, Matilda, Josefine och de andra från Qviding denna morgon
. Därför kunde de sitta där så lungt. De har byggt hela sin framgångssaga på den kunskapen. De har byggt sin självbild kring just den insikten. Älvsborg däremot, de hade aldrig tagit ett steg på det nylagda gräset. De visste inte vad som väntade.
Grytan knäckte dem, grytan gjorde dem till statister. Efter 5-0 och en välkommen slutsignal lämnade tränaren och tillika VM-hjälten Kenneth Andersson planen. Jag frågade honom aldrig vad hans matchplan kommer att bli när vi möts i serien. Men hade jag gjort det är jag övertygad om vad han hade svarat:
”Man kommer inte till Grytan och tror att man ska ta 3 poäng”
Forza Qviding. Forza Grytan.
Look at this photograph, everytime I do it makes me laugh - Inför matchen mot Älvsborg
Vi skulle just spela vår första match i eskilscupen. Sanna hade klagat över att hennes knäskydd gjorde att hennes ben såg "cp" ut. Jag och Jon höll på att dö av nervositet och ville mest åka hem och krama våra mammor. Då tar Maria och Ebba min telefon och blir så kära i sin egen spegelbild att de inte kan undgå att pussa på den.
I år ska nya bilder tas och nya minnen skapas. Vi ska för första gången delta i Gothia cup, vi ska lämna Sverige bakom oss och vi ska komma att springa rätt igenom alla de mål vi har satt upp inför säsongen.
När vi sen på Fotbollsgalan i december ska se tillbaka på året så ska vi precis som Ebba och Maria möta vår egen spegelbild. Den kan skratta åt oss, eller ge oss en stor fet puss, det är upp till oss. Nu har vi chansen att bygga våra egna drömmar, ta vara på den chansen. Låt oss börja med att visa Älvsborg hur man spelar fotboll nu på söndag. Det är så man börjar bygga en vacker dröm.
Forza Qviding
I´m from Barcelona
Om 39 dagar åker vi. Vägen som till slut ledde fram till Spanien och Barcelona har varit lång och vi har bara fått vara med på en liten del av resan. När vi kom ner på första träningen så var vi osäkra på om vi verkligen ville ta över ett lag igen. Vi hade just vinkat av våra gamla tjejer i Mossen och tanken var att vi skulle ta det lite lugnt ett tag framöver. Det gick sådär. Ni tog emot oss med öppna armar och vi har aldrig ens tänkt tanken på att vända om sen dess. Förra året var på många sätt en framgångssaga med ett brons i Sveriges näst största ungdomsturnering som krona på verket. Men det största priset vi tar med oss från förra säsongen är hur otroligt mycket ni har utvecklats, både som spelare och som människor. Vi kommer aldrig glömma hur Iris springer in kvitteringen på tilläggstid i matchen mot Ytterby, eftersom hon aldrig lärt sig hur man slutar springa. Vi kommer aldrig glömma hur Victoria ställer sig rakt framför VM-hjälten från 94 Kenneth Andersson och gör hans patenterade målgest, eftersom hon aldrig lärt sig hur man håller tillbaka sin glädje. Vi är övertygade om att det är sådana ögonblick som skapar ett lag. Ett lag som aldrig ger upp, ett lag som ännu inte lärt sig vad omöjligt betyder. Vi tänker göra allt vi kan för att hjälpa er behålla den inställningen. Om 39 dagar åker, som det ser ut nu, samtliga 32 spelare med på träningslägret. Med tre nya spelare och en hel säsong framför oss kommer vi att gå på planet som ska ta oss till Barcelona. När vi kommer hem igen så lyfter nästa plan. Destination: Världens roligaste säsong 2013.
/ Antjon
