F98 flög mot Barcelona för att se hur långt deras vingar kunde bära. När de återvände hade de fortfarande inte fått något svar.

 Klockan är tre på natten. Jag försöker att sova. Ljuden utanför rummet håller mig vaken. Jag staplar ut och får syn på Klara Wallman som möter min blick.

– Jag väntar bara på toan, säger hon.

Känslan av att någonting inte riktigt stämmer infinner sig men jag orkar inte bry mig. Det är deras resa och lite kul ska de ju få ha, även om jag befarade många trötta ögon nästa morgon. Jag stänger dörren till vårt rum. Tompa-pompa och Jonis-Kanonis sover sött och jag låter långsamt sömnen ta mig. Jag vaknar igen av steg utanför fönstret.

Är de ute och går på taket? Det kan inte vara möjligt?

Jag vänder mig om och ser en mörk figur som står tyst och betraktar mig. Är det Sanna? Jag sträcker ut huvudet genom fönstret och lägger märkte till ännu en mörk skugga, sen blir allt vitt.

Medan jag nyvaken försöker tackla det faktum att jag just blivit nedsprutad med vispgrädde så försöker jag också komma fram till en lämplig reaktion. Borde jag bli vansinnig? Borde jag skicka hem hela högen? Istället kontrar jag med någon form av pip som jag tror var ohörbart. Pinsamt dåligt.

Jag blir så chockad att jag inte kommer för mig att vrida bort mitt ansikte, eller att dra in kroppen i rummet igen. Jag står som förstelnad i ett hav av grädde. Jag vet inte riktigt hur det slutade, jag har ett vagt minne av den oerhört auktoritära frasen: ”Vad sysslar ni med?” Sen försvinner de mörka skuggorna och jag står kvar indränkt i grädde. Allt är indränkt i grädde. Sängkläderna, fönstret, och mitt hjärta. Det tar ungefär en minut sen börjar jag skratta. Jon som också vaknat försöker att väcka Tompa-Pompa utan att lyckas. Senare får vi reda på att han på många sätt var hjärnan bakom planen, att han som vanligt drog i alla trådar som fanns att dra i. Det var bara den vita katten som fattades (Fråga era föräldrar om den referensen tjejer)

När vi sen försöker komma på en snabb hämnd händer det ofattbara.

Tänk er följande, du har just lyckats med ett genialt pratical-joke på dina tränare. De är nyvakna, indränkta i grädde, och aningen irriterade. Vad gör man då? Man går i vilket fall inte tillbaka, eller hur? Fråga Sanna Gustafsson!

Helt plötsligt så kommer hon in i vårt rum, tittar på oss som om hon på något sätt trodde att vi inte har minnesbilden av henne och en flaska grädde inpräntat i minnet för evigt.

– Är ni vakna fortfarande? Säger hon och tittar med spelad förvåning på oss.

Efter att ha brottat ner henne och kletat grädde i hennes hår så flyr tjejerna hals över huvudet.

Det finns tusentals andra ögonblick som jag skulle vilja spara från resan. Som alla samtal om livet med Iris, som Emma och Carros försök att spela kort, som våra shoppingrundor där tjejerna hjälpte en mycket förvirrad tränare att klä sig korrekt och inte minst tjejernas glädje när de äntligen fick uppleva beach 2013.

Men ska jag välja ett ögonblick så är det när jag står indränkt i Vispgrädde klockan 03:00 på natten och känner mig så lycklig lottad. Lycklig över att få vara del av ett lag beståendes av fullständigt galna och underbara spelare. Lycklig över ett lag som på alla sätt bevisade att om de bara jobbar tillsammans, så kan de flyga betydligt längre än till Barcelona.