Under året har Qviding byggt en borg hemma i Härlanda. Om två veckor anländer över hundra fotbollslag från elva olika länder för att försöka gå rätt igenom den. Här är berättelsen om tjejerna som tänker ställa sig ivägen.  

Det är 30 sekunder kvar av matchen. Qviding har lyckats bränna alla broar som finns och mer därtill. Frilägen, öppna mål och solklara chanser. Ytterbys bänk står redan upp och jublar. Hösten har behandlat Kvibergs konstgräsplaner väl. Sommarvindarna har glömt sig kvar och tar sina sista andetag när tränaren Anton Berglund, likt ett barn som tappat sin glass, lägger sig ner på marken och slår sin näve hårt i gräset. Det är över nu. Qviding har förlorat kvartsfinalen i Sanktan-slutspelet och säsongen är över.

Samtidigt på borrar Iris Wilske ner huvudet i marken på sitt karakteristiska sätt och springer rätt igenom all logik. Matchen är ju över. Ytterby har redan börjat jubla och börjat den väg som senare ska ta dem hela vägen till guldet. Men Iris ville annorlunda. Har fortfarande inte en aning hur hon tänkte, eller om hon tänkte. Bakåtpassen till målvakten var både bra och det fanns egentligen ingenting att springa på.

Tiden står plötsligt stilla. En felbedömning. En vilja som ännu inte lärt sig att ge upp. Pang. Mirakel. 1-1.  Domaren blåser av matchen och straffar väntar. Anton Berglund jublar inte, för första gången i livet är han mållös. Han tittar sig bara förvirrat omkring och undrar om någon annan sett det han just sett. Jon Mörner börjar förbereda straffskyttar och ber Anton att hålla käften när han med tomma ögon upprepar frasen: ”Vad hände?”

Sen dess har mycket hänt. Ytterby har vunnit sanktan. Qviding har vunnit guld i Poseidon cup, spelat jämt mot Sveriges bästa lag i Future cup, och i en stentuff kamp på Krokängsplan visat varför Eriksberg inte längre dikterar villkoren i Göteborg. De har också gjort kanske årets mest uppmärksammade värvningar när de fick spelare som Moa Eliasson, Emma Roustai och Caroline Kindbom och Matilda Gyllenhammar att skriva på guldkantade kontrakt, något som fått de andra runt om i Göteborg att jämföra Qviding med Manchester City och Monaco. Att laget dessutom regelbundet haft spelare som representerat distriktslaget är ytterligare ett kvitto på att framtiden ser ljus ut.

Men nu är det Gothia cup. En turnering som är skoningslös i sin skönhet. Världens största ungdomsfest där marginaler kan vara skillnaden mellan succé och tårar. Om man vill söka efter svar på hur det kommer gå så skulle man kunna fråga backlinjen med Nora i spetsen, som konsekvent varit helt outstanding i år. Man skulle också kunna fråga Matilda som från sitt mittfält spelat fram till fler mål än någon annan. Kanske skulle man också slänga ett öga på Klara Wallman och anfallet som öst in mål i år. Att fråga Tova hur man gör en  galen dubbelräddning som hon gjorde mot Eriksberg hade heller inte varit fel. 

Men själv skiter jag i det. Allt jag behöver är att drömma mig tillbaka till en varm höstkväll på Kviberg. Då matchen redan var slut och förlorad. Då Iris borrade ner huvudet och bara sprang. Då Qviding visade mig varför man aldrig ska sluta drömma.

Forza Qviding.