Det första fotbollsminnet brukar handla om det första målet. Ebba Ekblom minns bara glädjen hon kände första gången hon fick ner en motståndare på marken.

Det är flera år sedan hon tog sina första steg som Qviding spelare. Att Ebba skulle hamna just där var ingen slump, hennes pappa Pontus var sedan länge aktiv i föreningen och hennes vän Maria skulle också börja i laget som idag är ett av Göteborgs absolut bästa. Men resan dit var allt annat än en dans på rosor. I början av karriären fick Ebba slatter i knät och hade en period där hon tvivlade på om hon någonsin skulle kunna spela fotboll på toppnivå igen. Men eftersom hon ännu inte fyllt tio så fanns det fortfarande hopp för den unga talangen.

Ebba har aldrig varit speciellt rädd av sig, snarare tvärtom. Men hon förstod inte riktigt hur hon skulle använda det i fotbollen tills hon upptäckte någonting som skulle komma att forma henne:

-        Jag hade haft en dipp som jag var på väg upp ur och det var då jag upptäckte att man kunde tacklas. Det var väldigt kul, för nästan ingen annan vågade tackla på den tiden, säger Ebba och skrattar.

Året är 2012. Vi befinner oss på Skatås konstgräsplaner. Regnet öser ner och tränaren Anton Berglund eller ”filosofen” som han lite elakt kallas i folkmun drillar Qviding f98 i närkampsspel. Målet är att knuffa sin motståndare över en utlagd konlinje. Spelare efter spelare möter varandra utan att någon vidare kontakt tas. Anton är frustrerad.

-        Kom igen nu tjejer, var inte rädda, tryck till nu!

I samma ögonblick så ser han hur Josefin Mannevik Peterson flyger 1 meter ut över linjen för att sedan rulla runt och skrattandes försöka ta sig upp igen. På andra sidan linjen med ett leende på läpparna står Ebba Ekblom. Detta är hennes arena, detta är hennes historia.

-        Jag gillar att tacklas eftersom jag känner mig stark, jag har en fördel mot motståndaren om de ligger på marken. En annan sak är glädjen jag känner när motståndaren ligger på marken och jag bara kan ta bollen och gå därifrån, det är någon sorts konstig skadeglädje i sådana ögonblick.

När vi pratar med människor runt omkring Ebba så träder en bild fram om en person som alltid är glad, en människa som sprider glädje och som ger allt för sitt lag. Det är denna konstrast som är så spännande. Världens snällaste utanför planen, en mardröm för motståndarna på den. Hon säger att det bästa som finns är när motståndare är ”bitchiga” och att hon sen kan förstöra matcherna för dem.

-        Det kan jag skratta åt i flera veckor, säger Ebba och blir plötsligt orolig att hon ska framstå som en ond människa.

Ebbas tränare säger så här om sin unga adept:

-        Man kan se på en spelare om hon verkligen älskar fotboll, det gör Ebba. Men hon är väldigt speciell på många sätt. Hon har en glöd inom sig som måste komma ut och det är nog därför hon älskar närkamper så mycket. Det är i sekunden efter hon har gjort en klockren brytning och motståndaren ligger på marken, det är då man ser det i hennes ögon, lycka, fullständig lycka.

När vi frågar Ebba Ekblom om vad det är som driver henne på fotbollsplanen, varför hon aldrig ger upp så svarar hon:

-        Jag är ofta ganska arg när jag spelar match och jag har lärt mig att kan man omvandla det till energi och styrka så blir jag som bäst.

Vi lämnar kvar Ebba på fotbollsplanen och åker hem till redaktionen. Precis innan vi ska trycka den här intervjun får vi ett mail. Avsändaren vill vara anonym men vi kan kalla henne Josefin Mannevik Peterson:

”Det gör fortfarande ont efter Ebbas tackling, hon är galet stark”

Redaktionen kan inte annat än att hålla med.