Bilden talar sitt tydliga språk. Här sitter ett par avslappande tjejer mitt i den kokande grytan. Mitt i det som många lag kallar helvetet på jorden och verkar inte bry sig nämnvärt.

Grytan. Namnet som spelar på den heta och nästan kokande stämning som ofta uppstår på en fullsatt Härlanda Park. En arena som både föder och krossar drömmar. ”Man kommer inte till grytan och tror att man ska ta 3 poäng”, orden kommer från en tränarkollega som vill vara anonym. En annan tränare har konsekvent vägrar att möta oss på Härlanda eftersom hen vet vad stämningen kan göra med både spelare och ledare. En tredje valde att coacha sitt lag med mobilen på tryggt avstånd. Alla av dem har gått samma öde till mötes. Alla har lämnat Grytan som förlorare. Grytan är den typen av arena som förändrar en människa. Av den man var när man gick in på planen, återstår det ofta bara en skugga när man lämnar den. En gammal lärare till mig på universitetet sa en gång till mig att det inte går att förbereda sig för en sådan upplevelse, att hur många gånger man än går ut på den perfekta mattan så kommer den alltid att kräva något nytt av dig, du kan aldrig komma undan Grytan. Detta visste Johanna, Matilda, Josefine och de andra från Qviding denna morgon

. Därför kunde de sitta där så lungt. De har byggt hela sin framgångssaga på den kunskapen. De har byggt sin självbild kring just den insikten. Älvsborg däremot, de hade aldrig tagit ett steg på det nylagda gräset. De visste inte vad som väntade.

Grytan knäckte dem, grytan gjorde dem till statister. Efter 5-0 och en välkommen slutsignal lämnade tränaren och tillika VM-hjälten Kenneth Andersson planen. Jag frågade honom aldrig vad hans matchplan kommer att bli när vi möts i serien. Men hade jag gjort det är jag övertygad om vad han hade svarat:

”Man kommer inte till Grytan och tror att man ska ta 3 poäng”

Forza Qviding. Forza Grytan.